Samtidigt så självklart.
Jag minns inte riktigt när tanken om Göteborgsvarvet växte fram hos mig. De va i alla fall långt innan jag nånsin hade sprungit 2,1 mil som loppet är. Drömmar ska vara både stora och små eller hur? Förra sommaren sprang jag den distansen första gången
och chockade mig själv rejält med att inte bara överleva utan vilja göra de igen. Sen dess har jag hunnit springa en halvmara 4 gånger och otaliga långrundor på allt mellan 10 - 18 km.
Jag känner mig så förberedd jag kan. Och tur är väl de, för på lördag är det dags! De känns overkligt på så många sätt att jag då kommer stå på startlinjen till att springa ett halvt marathon. Samtidigt känns de så självklart! De är klart de är de jag
ska göra! Konstig känsla att försöka förklara...
Jag har skrivit om de förut men slås dagligen av hur häftigt de är att vi vet så lite om vad livet har att erbjuda oss. För 3 år sen hade jag ett annat typ av liv. Ett helt fantastiskt liv de också, absolut! Lycklig som en lax då med. Men tänk så
många mer lager av oss människor de finns om vi vågar utforska lite, skrapa lite på ytan och prova nya saker. Att förändra sig behöver inte handla om att "fly" från något utan om att leta efter något nytt. Något mer.
