Vad får din själ att dansa?
Gårdagens lopp! Dagen jag väntat ganska länge på! Efter frukosten gav vi oss ut mot området. Överallt löpare och publik! De blev en stunds väntan innan de va min tur att starta. Hann känna av värmen rejält och tänka att "klarar jag detta som jag har tänkt
i denna värmen så klarar jag allt!"
15.00 ställer jag mig i min startgrupp. Runt omkring mig står löpare i alla åldrar och från hela landet. Alla med väldigt olika uppladdningsstilar. En del hoppade och studsade, joggade runt, sprang och kissade i skogen var femte minut, en del hade en
mindre kiosk monterad i ett midjebälte runt sig. Löpning är verkligen en gren där allt handlar om dig och bara dig. De finns lika många sätt att ta sig runt som de finns deltagare. De är så fascinerande tycker jag.
15.32 går min start. Äntligen iväg! Efter 2 km står "skyltmannen" som åker runt på alla möjliga lopp med roliga "heja-skyltar", när jag springer förbi ropar han "heja Frida! Heja Kalmar & Öland!" Vilken pepp så tidigt i loppet. Ett par km senare står
en kompis och hennes familj och ropar och applåderar allt vad dom kan. Efter 5 km kommer första bron. I uppförsbacken kommer en bil förbi som spelar hög musik. Och vilken låt spelas? Jo DESPACITO! Min favorit av favoriter. Tack snälla för den tajmingen.
Bron gick fint och jag lyckades hålla de tempot jag ville trots hawaiivärme och uppförsbacke.
Huvudmålet med loppet va att ta mig runt hela vägen utan att behöva gå och med ett leende, såklart. Men nånstans inom mig ville jag ha en bra tid också. Så hela tiden hade jag koll på mitt tempo med hjälp av pulsklockan. När jag passerat milen hade jag
varit ute 60 min och kände att fortsätter jag såhär kan detta gå riktigt bra! Längs hela banan va de bokstavligt talat fest! DJ:s, liveband och glada människor på varenda gräsplätt! Sån stämning!
Efter ca 13 km kom andra bron som också den bjöd på en långsam uppförsbacke i tryckande värme. Men även den gick oförskämt lätt! När jag sen sprang in på avenyn tyckte jag de blev himla trångt och bland all kullersten tog jag de extra försiktigt och kunde
inte trycka på riktigt som jag ville trots att energin fanns. Tänkte att de inte va värt att stuka foten. När jag passerat 20 km bågen tar jag mig upp för den sista långsamma backen innan målgången för att sen springa i mål och sträcka händerna i
luften samtidigt som jag rakt ut skrek "YES!" Känslan i mig just då? Att jag hade kunnat springa längre!
Så pigg efter målgången och så nöjd och stolt! Klockan stannade på 2:08:45, min snabbaste tid på distansen. Hemma hade jag sprungit på 2:11:40 som snabbast. Mer än nöjd och redan efter målgången tänkte jag "nästa år springer jag på 2 timmar!" Längtar
redan dit! Galen känsla att ha gått från den ständiga bänkvärmaren i fotbollslaget som barn och skolkaren "smitaren" i skolidrotten vid dom jobbiga momenten. Till att vilja springa en halvmara och genomföra de med ett leende. Allt går! Och bara för
att du blivit tilldelad en roll behöver du inte ta den rollen. De är upp till var och en av oss att bestämma vilken roll vi vill ha och sen skapa den för oss själva. Vad gör dig stark? Vad får din själ att dansa? Hur ger du dig själv de bästa du kan
utifrån dina förutsättningar?
Kvällen avslutades på bästa sätt med en mysig middag med livets hejarklack och stöd. Min fina sambo Micke som alltid ställer upp på allt jag vill göra och
som alltid får mig att känna att jag gått i mål redan innan jag presterat. De är värt allt.
