Jag har lärt känna min kropp.
För ungefär 2 år sen hörde jag själv av mig till en av mina lokala tidningar och berättade om min resa. De gjorde jag för att jag ville att dom skulle skriva om en vanlig tjej som har klarat att förändra sitt liv helt på egen hand. Jag ville att människor
skulle få läsa något annat än hur man går ner 10 kg på 10 veckor eller hur man ska "gå bort sina semesterkilon." Baromtern skrev en jättefin artikel om mig och responsen efteråt blev enorm. Jag fick så otroligt många meddelande och kommentarer med
så mycket värme i.
Jag fick frågan om vad mitt nästa mål va under den första intervjun? Jag hade då gått ner 48 kg och kände mig såklart jättestolt över de. Mitt svar på frågan blev "mitt nästa mål är att gå ner 60 kg!" De blev också rubriken. Kände jag press att lyckas
med de nu när de stod svart på vitt i tidningen? Ingen press, däremot enorm att visa mig själv och alla andra att jag kan lyckas med de jag vill.
Vid nyår förra året gjordes en uppföljning av hur min resa hade fortsatt. Jag hade då lyckats gå ner hela 66 kg. Jag va glad, stressad och pressad under den perioden. Pressen satte jag på mig själv. Jag fokuserade på vågen på ett sätt som gav mer press
än pepp. Jag fick omvärdera olika saker och hitta tillbaka till mitt mer avslappnade men fokuserade sätt jag tidigare haft till hela grejen.
Idag känner jag att jag har hittat tillbaka till mig själv igen. Jag känner ingen stress eller press över vare sig träningen eller vågen. Och de är en sån befrielse. Under dessa 3 år har jag verkligen lärt känna min kropp. Jag har lärt mig vad den mår
bra av, vad den inte mår bra av, hur den reagerar på lika saker och vad den klarar av. Och framförallt, hur stark den kan vara om jag ger den rätt förutsättningar.
