Jag är en löpare för jag springer!
Igår när jag vaknade bestämde jag mig direkt för att jag skulle springa 1 mil. När jag hade gett mig iväg och sprungit ca 1 km kände jag redan då att "idag har jag mer än så att ge". Jag kände att viljan fanns, kroppen kändes stark, benen
kändes pigga, solen sken och luften va frisk. Alla förutsättningar fanns och jag bestämde mig där och då för att förlänga min runda till 15 km.
15 km är långt. I alla fall för mig. Och när jag springer så långt så delar jag upp distansen i mitt huvud för att den inte ska kännas omöjlig. Igår delade jag upp den i tre delar. Först siktade jag på 5 km. När klockan visade att jag hade sprungit 5
km sa jag till mig själv "okej! Härligt! En tredjedel gjord!" När jag hade passerat milen kändes de fortfarande oförskämt bra i hela kroppen. De fanns aldrig några tveksamheter till att jag skulle klara 15 km. För jag hade bestämt mig ju.
Och hela vägen fanns leendet med. För mig är de lika viktigt som bekväma skor. De sista 5 km gick också fint och när jag stannade efter 15 km kände jag en sån enorm kick, stolthet och eufori!
Jag får många frågor om hur jag kan springa så långt. Hur har jag gjort? Hur har jag gått från att inte springa alls till att springa 15 km och le hela vägen? Jag kan knappt förstå de själv. Många gånger känns de fortfarande overkligt att de är jag som
springer. När jag började springa för drygt 1 år sen vågade jag inte riktigt säga att jag gillade löpning, eller va en "löpare". För jag hade en viss bild av hur en löpare skulle se ut eller vara. Dedär har jag släppt helt och hållet. Jag
är en löpare för jag springer!
