Ibland glömmer jag bort att de varit på ett annat sätt.
I torsdags när jag hade besök av en journalist fick jag än en gång anledning att tänka tillbaka på saker jag inte dagligen reflekterar över längre. Livet nu känns så självklart att jag ibland glömmer bort att de har varit på något att sätt. Vi kom att
prata om självbilden och om de har varit lätt eller svårt att kunna känna igen sig själv i spegeln under resans gång?
Igår tog jag en sväng på Lindex. Hittade en superfin tröja i någon typ av korallröd färg, en av mina absolut favoritfärger. Självklart skulle den testas! Letade bland tröjorna på klädställningen och hittar en i XL och tänker. "Yes! Den fanns i min
storlek!" Tar den och går mot provhytten, stannar till och tänker "men vänta nu, sist du köpte en tröja va den i strl 38, du kan nog ta en M istället." Tänk så snabbt man glömmer. Tänk så djupt rotat ens gamla vanor sitter. Att
alltid leta efter sin storlek längst ner i en hög eller längst bak på en klädställning. Jag vände tillbaka, tog en tröja i M istället, testade den och tyckte jättemycket om den. Den fick följa med mig hem.
Detta är ett typiskt exempel på att de inte alltid är lätt att hänga med i svängarna. Under en lång tid hade jag svårt att ens känna igen mig själv på kort som någon annan hade tagit. Jag letade efter den visuella versionen av mig själv som jag känt under
längst tid. Den jag va mest bekant med.
Många halleljuja moments har de blivit i provhytten under årens lopp! Denna lilla hytt som jag mest kopplade med ångest innan.
