Dom letar med blicken efter Frida.
Jag har använt mig av måttband under min resa också. Som ett komplement till vågen. I början mätte jag mig med måttband en gång varannan månad ungefär. Då mätte jag runt armen, bysten, magen och låret. Första gången jag skulle mäta runt magen gick inte måttbandet på 1,5 meter runt mig. De fattades ungefär 3 cm.
Nu var de länge sen jag mätte mig, men igår hemma hos mamma och pappa passar jag på, för där finns måttbandet. Nu mäter jag 100 cm runtom vid magen. 53 cm är borta! Och när jag spänner ut måttbandet till 153 cm känns de så overkligt att magen varit så
stor att jag inte kunde se mina lår och mina fötter när jag tittade ner.
Min mamma och pappa berättade igår att dom fortfarande har svårt att känna igen mig. Att dom många gånger rent visuellt har svårt att känna igen mig. Dom tittar efter den Frida dom känt under längst tid, vilket inte är konstigt alls ju. Jag har själv
svårt att känna igen mig, då är de ju helt förståligt att dom också har de. För Micke däremot är de tvärtom, för honom känns de overkligt att de är jag på bilderna jag visar på mig själv från innan. Han har inte varit med längs resan men vill
på alla sätt han kan stötta mig i allt jag gör och visar en sån enorm förståelse och respekt för de jag har gjort och de jag vill göra. Vi va hemma hos mina föräldrar igår. Åt god middag, pratade om allt mellan himmel och jord och en varm våg av tacksamhet
sköljer över mig. Bredvid mig i soffan har jag en fantastiskt kille som som bara vill mig väl. Mitt emot mig sitter min mamma och pappa som med sin kärlek, omtänksamhet och sitt sätt att vara format mig till den jag är.
