Glädjelöpare!
De finns kortdistanslöpare, långdistanslöpare och ultralöpare, bland annat. Men jag skulle kort och gott kalla mig själv för GLÄDJELÖPARE. Jag springer för att jag tycker de är så jäkla roligt! Och jag springer aldrig när jag inte har lust. Då gör jag
något annat istället. Den roliga, befriande, lyckogivande löpningen får aldrig bli ett tråkigt tvång eller måste. Då tar de bort all tjusning för mig.
Efter en lång mysfrukost i soffan framför Nyhetsmorgon gav jag mig iväg ut på långrunda idag. När jag klev utan för dörren hade jag redan bestämt hur långt jag skulle springa, de gör jag alltid innan jag ger mig iväg. 2,1 mil va dagens distans jag hade
bestämt för mig själv.
Jag sprang 10,5 km och vände sedan tillbaka hem. Att springa såhär långt i motvind va minst sagt en utmaning. Men inte en omöjlig sådan! När jag efter rundan kollade i appen över hur snabbt jag sprungit per kilometer kan jag konstatera att jag fortfarande
springer lite ojämt på en så lång distans. Men också att det är betydligt mycket mer jämt nu än mina första långrundor.
De är något visst med långrundor. Något meditativt, skönt, avkopplande. Som idag. De är bara jag, solen, asfalten, höstlöven, vinden, min egen andning och framförallt mitt eget fokus. En otroligt cool känsla! Tänk inte att du aldrig skulle klara att springa
långt. Testa dig fram och utmana dig själv. Alla börjar nånstans. Jag vaknade inte upp en dag och kunde springa en halvmara, jag har jobbat mig fram hit. Så de går!

