Hjälpa eller själpa?
Veckorna har gått i en rasande fart. Träning, härliga vänner, familj, jobb, dans, midsommarfirande och bröllop är några av sakerna som fyllt dessa veckor och skapat en fin guldkant. Och i vissa perioder räcker inte tiden till allt man vill. Bloggandet har fått stå tillbaka till förmån för en massa härliga fjärilar i magen. En varm, omtänksam och otroligt fin människa har dansat in i mitt liv.
Ni är många som skrivit små fina meddelade och undrat vart bloggen tagit vägen. Något som känns otroligt smickrande. Min träning senaste tiden har bestått av löpning, cykling och promenader utomhus. Idag blev det dock inomhusträning då sommarens triathlon börjar närma sig med stormsteg. Först cykling sen simning. Denna simning.. som jag måste tvinga mig att göra för att på nåt sätt öva upp mig. Men roligt kan jag inte påstå att jag tycker de är. Just nu tycker jag de är roligare att se färg torka än att simma. Men de kanske ändrar sig, jag tyckte inte om att springa förut heller ju. Så vem vet?
16 augusti är det dags att genomföra de jag för 2 år sen bestämde mig för. När jag stod och hejade på lillasyster Lisa och Pontus som genomförde Kalmar minitri 2015 sa jag, "Om 2 år, 2017 ska jag vara med!" Såklart är målet att ta mig i mål på en hyffsad tid och med hela kroppen i ett stycke. Men om jag av nån anledning inte lyckas ta mig i mål så har jag ändå nåt ett stort mål för mig själv genom att ens kunna ställa mig på startlinjen för ett triathlon. Återigen inställning. Vilken inställning du väljer att ha till dig själv kan både hjälpa och själpa dig.
Jag drogs med en envis förkylning som höll ett grepp om mig i drygt 2 veckor. Under den tiden längtade jag något enormt efter att kunna springa och få känna den kicken. I söndags kunde jag ta första löprundan och de kändes fantastiskt! På torsdag är planen att försöka mig på en riktig långrunda. Jag vill testa att springa den längsta distansen jag nånsin klarat. Alltså ska benen ta mig mer än 13,7 km. Lets do it!
