Guldkant på livet!
I maj i år sprang jag wings for life, ett lopp som innebär att man springer så långt man hinner innan bilen som är mållinjen kommer ifatt dig. Då sprang jag min längsta sträcka nånsin, 13,7 km. Och eftersom jag tydligen är lite tävlingsmänniska ändå så vill e jag ju såklart testa om jag orkar ännu längre. Så idag bestämde jag mig att de va en bra dag att testa just de.
Jag sa till mig själv att de vore häftigt att klara 15 km men att allt längre än 13,7 km också är kanonbra. Efter 5 km kändes de lätt, och jag sa till mig själv att en tredjedel är gjord nu. Efter 1 mil kändes de fortfarande väldigt bra. Vid drygt 12 km blev benen ganska tunga och jag fick plocka fram mycket vilja och pannben. Att ge upp va inget alternativ, för de gjorde inte ont nånstans i kroppen, den va bara trött. Och har jag bestämt mig för något vill jag inte göra mig själv besviken.
Sista kilometerna flöt ändå på i ett lika bra tempo som tidigare. Och under hela rundan kändes andningen riktigt bra. Inte mycket flås alls. När jag stannade hade jag sprungit hela 16 km. Så jäkla häftig känsla att bestämma sig, köra på, och klara sina egna uppsatta mål.
De finns verkligen ingenting som är omöjligt, de tycker jag är ett uttryck jag med all rätt kan få använda mig av. Aldrig hade jag kunnat tro att mitt liv skulle kunna se ut så som det gör idag. Återigen, jag hade ett fint, bra, lyckligt liv innan också. Men tänk om jag hade jag vetat vad jag vet idag, att fysisk aktivitet och ett bättre tänk kring hälsa och mitt eget värde sätter en sån guldkant på livet och gör att jag förhoppningsvis får hänga kvar längre på jorden.
