I varje steg finns leendet!
"Men oj är det du! Jag känner knappt igen dig!"
Jag svarar: jajamensan de är jag!
"Ja eller halva du i alla fall!"
Inte riktigt halva, men nästan.
"Hur många är de?"
60 svarar jag och i samma sekund som jag säger 60 hör jag själv hur mycket de faktiskt är.
"De måste vara fantastiskt skönt på så många sätt!"
De är de absolut, svarar jag och packar ner mina varor.
Om jag knappt kan greppa förändringen vissa dagar kan jag mycket väl förstå att andra människor har svårt för de. När jag kom hem bytte jag om, tog på min löparkläderna och reflexvästen. Sprang 6 km med ett härligt knaster under fötterna. Gatlyktorna
som sällskap och alla fina juldekorationer. Längs hela vägen och i varje steg finns leendet med. För hade jag inte tyckt att de hade varit roligt att springa hade jag inte gjort de. Då hade jag tagit mig fram på något annat sätt.
För jag tycker att livet är för kort för att tvinga sig till att göra saker man inte tycker är roliga. När man har chansen och möjligheten att välja. Ibland måste man såklart göra de, de är jag väl medveten om. Men jag tycker de känns ologiskt att springa
för att de känns som att alla andra springer. Eller att cykla för att de just nu är poppis. De känns mer logiskt att göra saker som gör att jag ler och saker som ger mig en känsla i kroppen som jag aldrig vill vara utan.
