Om jag faller, faller jag mjukt.
Idag på Power-passet ser jag mig själv i spegeln men första tanken är "oj, vem är de?" När jag sen ser att personen rör sig när jag rör mig förstår jag att de är ju jag. Kanske kan låta knäppt för någon annan. De är min spegelbild men ändå inte.
Jag förstår att de är jag samtidigt som jag inte gör de. Ibland känns de som de va igår jag inte fick på mig bältet i bussen eller orkade 5 min på crosstrainern. Medan jag vissa andra dagar är precis med på resan och vägen hit.
Jag har aldrig haft problem med att möta min blick i spegeln. Inte ens när vågen stod på 145 kg, vilket va de jag vägde som mest. Jag stod framför spegeln då och log. Kände mig glad och nöjd men tänkte nånstans i bakhuvudet att "jag borde göra något
innan jag far illa av de". Varför har de varit så för mig? ENKELT! För att människor i min närhet, familj, vänner och kollegor har ALDRIG värderat mig som något annat än den jag är: Frida. Dom som betyder något har aldrig fått mig att känna att
jag inte duger eller passar in.
Att jag alltid har fått känna mig bra precis som jag är gjorde att jag vågade testa mig fram till en förändring. Jag hade nog inte vågat de annars. När jag startade min resa fanns de en enorm trygghet i att veta att om jag faller så faller jag mjukt.
Och i så fall tillbaka till en person som ändå duger.