Att resa iväg utan oro!
Sitter just nu i bilen påväg mot Göteborg med två av mina närmsta vänner. Solen lyser och vi har en härlig helg framför oss!
Detta med att resa iväg har tidigare inneburit en hel del "oro" för mig. Jag har funderat på många saker som jag har hållt för mig själv. Som varit för pinsamma att berätta för familj och vänner. Men jag tänker att det säkert finns nån av er som kan känna igen sig i de jag beskriver. Och det är alltid skönt att veta att man inte är ensam.
"Kommer bältet i flygplanet gå runt mig."
"Kommer jag få plats i tågsätet eller "flyta ut" och göra det trångt för den som sitter bredvid."
"Kommer jag att orka gå runt på stan en hel dag."
"Kommer andra att ge mig jobbiga blickar när vi är på dansgolvet."
"Kommer jag få plats i "cafe-stolarna" på uteserveringarna, utan att få ont i sidan."
Detta är saker som jag ständigt funderade på, planerade för, oroade mig för. Men sällan eller aldrig berättade för någon om. Av två anledningar. Det va pinsamt att erkänna att jag va "för stor" för samhällets olika mallar. Och det allra mest avgörande. Jag va inte beredd att ändra på sättet jag levde mitt liv.
Viktigt att undestryka att detta är tankar som funnits i mig. Familj och vänner har ALDRIG fått mig att känna mig annorlunda på något vis. Idag reser jag iväg helt utan oro. Inte rädd för att caféstolar ska klämmas. Inte rädd för att få konstiga blickar. Inte rädd för att inte orka med i gängets tempo. Min viktresa är resan som bara ger och ger. För varje dag kommer saker från tidigare "ikapp mig" och allt eftersom de kommer försöker jag att bearbeta det och dela med mig av det.
