En försiktig förhoppning om att ge mig själv bättre förutsättningar.
Ni är många nytillkomna följare som skriver och frågar om hur jag började min resa, så jag har skrivit ihop en liten text om just de. För er som hängt med här på bloggen ett tag blir detta kanske lite upprepning, då får ni i så fall scrolla vidare.
Våren 2015 vägde jag mig för första gången på många år. 145 kg stannade vågen på. Siffrorna va inget som chockade mig. Jag visste att jag va överviktig. Jag kände de när jag rörde på mig, såg det i spegeln och märkte det när jag skulle handla kläder. Men jag har aldrig låtit mitt utseende definiera mig och vem jag är. Jag har alltid vetat att oavsett min kropps storlek så handlar det om vem jag är som människa. Mitt leende har alltid funnits och lyckan har jag alltid låtit komma inifrån. Jag är inte lyckligare nu när jag är 60 kg lättare. Absolut mer hälsosam, men inte lyckligare. De har funnits människor under livets gång som varit elaka. Tagit sig friheten att säga elaka kommentarer, ropa tjockis. Men dom människorna har aldrig fått ta plats. För i mitt liv har det alltid funnit fler omtänksamma, fantastiska människor som fått ta plats.
Jag stod på vågen där på gymet och såg siffrorna 145 kg. Jag visste att de va bara mina egna val som lett mig fram dit, det fanns ingen annan att skylla på.
Jag sa till mig själv "okej Frida, du har själv satt dig i den här sitsen, du kan själv förändra den om du vill." Där började mig resa. Ingen panik över vikten och någon stress att "bli smal" utan mer en försiktig förhoppning om att jag skulle kunna ge mig själv bättre och mer hälsosamma förutsättningar.
Jag tecknade ett gymkort. Gick långa promenader, simmade och cyklade mycket i början. Började tidigt längta till mina träningstillfällen. Gillade snabbt känslan i att jag prioriterade mig själv. I början handlade min träning mycket om att tappa kilon. Och de gick förvånansvärt lätt. Jag antar att jag chockade mig kropp ordentligt med att gå från väldigt lite rörelse till daglig rörelse. Några veckor in i min träning började jag upptäcka att det nog visst fanns ett pannben i mig också.
Jag tävlade med mig själv och ökade min tid på tex crosstrainern för varje gång. Ökade längden på mina promenader. Vågade testa nya former av träning. Kosten, eller bristen på bra kost var mitt stora problem om de som ledde mig fram till min övervikt. Alldeles för mycket av de goda, alldeles för ofta. I kombination med i princip ingen rörelse alls.
När jag hade tränat en period började jag känna att jag ville ge min kropp bättre mat. De blev ologiskt att först träna och sen äta massa godis. Dieter finns det massor, och tidningarna berättar ofta för oss om hur vi snabbast går ner si och så många kilon. Men jag bestämde mig tidigt för att om jag skulle försöka göra den här viktresan och framförallt livsstilsresan så skulle jag göra den på mitt eget sätt, hela vägen.
Inga dieter, inga snabba genvägar som funkar för stunden. Jag bestämde mig för att äta vanlig husmanskost, men i mindre portioner. Matlådor i långa rader blev ett jättebra verktyg för mig att kontrollera mina portioner. Jag planerade upp veckans mat och på så vis fanns det alltid genomtänkt mat förberedd.
Jag gav aldrig mig själv några förbud. Så pass väl känner jag mig själv att jag vet att ett förbud förmodligen bara hade gjort att jag hade velat ha just de ännu mer. Jag fortsatte fika och äta godis. Den stora skillnaden för mig blev att istället för att göra de fem dagar i veckan så valde jag mina tillfällen. Min slogan för mig själv blev att försöka göra fler bra än dåliga val!
