"Detta med att springa kanske kan bli min grej!"
Idag har jag sprungit igen! Idag sprang jag utan tidtagning och musik. Lyssnade på kroppen och njöt av varje steg. Tänkte dela med mig av minnena kring hur de gick till när Frida som aldrig haft nån ambition att springa, trots de började springa.
Mars 2016. Jag och mamma är på långpromenad i skogen. Jag får idén att jag vill testa att springa för att se hur de känns. Är det någon människa i hela världen som jag skulle våga testa detta med så är det just min mamma. Min mamma som alltid är tryggheten och som alltid får mig att känna att de jag gör och den jag är duger. Vid denna tiden hade jag tränat i ett år och vägde ungefär 100 kg. Jag bad mamma filma mig och sa "filma mig så jag har något att jämföra med sen." Gick bort en bit på skogsvägen och sprang några hundra meter. Mamma filmar och i slutet av klippet gör jag tummen upp och säger "de gick ju bra ju!" Där och då bestämde min inställning till min löpning. Jag tänkte att jag skulle klara att springa. Och tänker man att man kan så är man halvvägs där.
April 2016. Den lilla test-turen gav mersmak. Våren kom och jag och två fina vänner bestämde oss för att göra en tradition av att springa på en slinga. De första gångerna körde vi korta intervaller. Vi gick lite, sprang lite, gick lite. Efter kanske tre gånger på slingan hade vi sprungit hela slingan på 2,5 km utan att stanna en ända gång. Vi tittade på varandra och kände oss lika chockade alla tre. Ett ögonblick jag aldrig glömmer! Jag tror till och med jag sa till Bella och Stina som var med "detta med att springa kanske kan bli min grej!"
De handlar om att börja någonstans. Våga testa sig fram. Men framförallt handlar de om att tro på sig själv.
