Jag hade gladerligen dansat med dom!
Dehär med att gå ut på krogen och dansa. De kanske många tänker har förändrats för mig. Att de är roligare nu, lättare nu. Att det känns mer bekvämt nu. Men nej, för mig är det inte så. Jag har alltid tyckt att jag har haft lika stor rätt att vara på dansgolvet som alla andra, även om jag ibland hört det muttras annorlunda, då främst från killar. De hände inte alltid, men dom gångerna de hände gjorde de fruktansvärt ont att höra. De kändes som en spark i magen. Men gick alltid fort över eftersom jag alltid omgett mig med människor som fått mig att känna precis motsatsen mot dessa kommentarer.
Även om jag alltid varit den stora tjejen i sammanhanget har jag aldrig riktigt känt mig som de. Jag har aldrig låtit de bli ett hinder för mig. Ville jag prata med någon söt kille gjorde jag de. Ville jag dansa gjorde jag de. Den grejen har inte ändrats alls. De är mer andra människors bemötande som är annorlunda. Då tänker jag på människor jag inte känner.
Ytlighet har varit något jag har levt ganska långt ifrån tidigare. Jag va medveten om att jag inte såg ut som dom flesta tjejer i min egen ålder gjorde, rent kroppsmässigt. Alltså kändes det helt onödigt och orättvist mot mig själv att ens försöka jämföra mig med någon annan. Jag har svårare för att inte dras med i samhällets hets på utseende nu, de kan jag villigt erkänna.
Så, jag har alltid dansat. Alltid känt att jag har haft rätt att dansa och ta plats i sammanhang av olika slag. Det som var ändrats och som är en ganska hemsk insikt att få är att jag tidigare varit osynlig för många människor, människor som låser sig totalt vid att någon ser ut på ett visst sätt. Många av dom människor jag dansar med idag hade aldrig dansat med mig för 2 år sen, även om jag gladerligen hade dansat med dom då.
