hejnyalivsstil.blogg.se

I april 2015 började jag ge mig själv en större plats i mitt eget liv. De blev en livsstilsresa som resulterat i en viktminskning på drygt 60 kg. Men framförallt resa där jag hittat många nya delar av mig själv. Kanske kan jag inspirera någon, de vore fantastiskt! Här delar jag med mig av mina erfarenheter, tankar och av min inställning till livet. Häng på!

Jag fixade en HALVMARA!

Publicerad 2017-07-17 13:41:48 i Allmänt,

Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja eller hur hårt jag ska behöva nypa mig i armen för att faktiskt förstå vad som hände igår. Mina ben och framförallt mitt pannben tog mig igår på min längsta löptur någonsin. 21 km, en halvmara! Helt sjukt! I början av året började jag tänka att nångång nästa år kanske jag skulle kunna testa att springa så långt. Men löpningen har stämt så bra att jag har kunnat öka mina distanser redan nu.


Resan jag har gjort sen dag ett kommer fortsätta resten av mitt liv och de är bara upp till mig hur den ska utformas. Jag väljer vilka mål som är viktiga och vad jag vill göra för att utveckla mig själv och utmana mig själv. 

Grundinställningen jag har är att;
- ingenting är omöjligt!
- valen är mina att göra! 
- ingen annan kan göra jobbet!
- jag förtjänar mitt eget fokus!

Hur kändes de då att springa 21 km??
Jag la mig på ett lägre tempo än jag brukar för att orka hela vägen, men målet var att springa hela vägen. Och de klarade jag! (Förutom ett liten nödvändig kisspaus i skogen.) Jag hade dagen innan bestämt mig att springa 21 km. Så när jag vaknade på morgonen började jag direkt peppa mig själv för de. "Du fixar de! Klart du gör!"

Jag gav mig iväg. Musik i lurarna. Och med en inställning att jag skulle klara av det. Inget annat fanns. När jag hade sprungit 1 mil kändes de fortfarande relativt lätt. Svettigt såklart, för solen gasade rätt bra. Men ändå pigg och lätt. När jag hade passerat 16 km började benen bli ordentligt tunga. Andningen va lugn och jag va inte trött i flåset liksom. Men för att få med mig benen ända in i mål krävdes mycket pannben och mycket vilja. Och återigen mycket "själv-pepp". Jag kom fram och hade alltså fixat 21 km. Slängde mig på gräset och blev liggandes en bra stund. Euforisk, trött, tacksam, glad, stolt. 

Att springa en halvmara va jobbigt. Helt klart. Men inte lika jobbigt som att gå runt en varm sommardag med 65 kg övervikt. 

Tänk om jag inte hade gett mig själv chansen att uppleva allt som jag upplever nu? Jag hade aldrig kunnat springa om jag inte hade lyckats gå ner i vikt. Jag hade aldrig hittat just denna delen av mig själv då. Allt händer nog av en mening, de tror jag. 

Kommentarer

Postat av: Jess

Publicerad 2017-07-27 10:44:25

Så inspirerande, kan du inte skriva om din "springresa". Hur var det i början? Har du följt ett program eller joggat på några dagar i veckan? Inga skador? Vill jättegärna läsa om detta!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela