Från 300 meter till 2,1 mil.
Jag får många frågor om min löpning. Hur jag började springa. Min resa från de allra första trevande joggingsteget till att idag faktiskt våga kalla det jag gör för löpning. Att jag skulle börja springa var aldrig något som fanns med i planen från början. Att få träningen som ett intresse va heller inget jag hade räknat med. Jag skulle träna för att vågen skulle visa en lägre siffra. Trodde jag! Snabbt upptäckte jag alla vinster träningen kunde ge mig.
När jag hade gått ner ca 40 kg och vägde runt 100 kg fick jag idén att jag skulle testa att jogga lite. Bara för att ha testat de. Och lite för att de just då kändes som att "alla sprang". Kalmar där jag bor har kommit att bli en stad med en massa härliga lopp. Jag och mamma var ute i skogen och gick en dag i mars förra året. Då tänkte jag "här mitt i skogen kan jag testa för här är det ingen som ser ändå!".
Jag bad mamma filma mig och sa "filma så jag har något att jämföra med sen!". De är roligt att se de klippet. För jag springer ungefär 300 meter, gör tummen upp och säger "dehär gick ju bra!".
Vägen från dom första stegen där i skogen fram till att jag ungefär 14 månader senare sprang 2,1 mil. Ja de är en väg jag själv har lite svårt att greppa. I början sprang jag och gick om vartannat. Ökade sakta i början. Första gången jag sprang 5 km utan att stanna va i ett lopp. Så ett tips är att testa lopp, de blir en härlig peppande stämning.
När jag hade sprungit 5 km första gången väcktes något i mig och jag ville testa mer. Så jag testade att springa 7,8,9 km och så rätt som det var hade jag klarat att springa 1 mil. Jag som bara skulle testa att jogga lite. Kicken i att själv bestämma nya utmaningar, köra på och klara dom är enorm.
Jag har sagt de innan och jag tänker upprepa det igen. Jag hade aldrig fortsatt springa om jag inte hade tyckt de hade varit roligt. Då finns de hundra andra sätt att röra på sig. Jag springer för att varje steg jag tar är mitt eget. För min skull, med hjälp av min styrka och mot mina mål. När jag tar på min skorna och ger mig ut och springer fylls jag av en sån häftig samling känslor, varje gång.
Löpningen betyder många olika saker för mig. När jag springer så ler jag mot människor jag möter, men framförallt ler jag in mot mig själv och tackar mig själv varje runda för att jag gett mig själv möjligheten att hitta denhär sidan av mig.
