Jag har svårt att se mig själv nu.
Igår kväll fick jag förmånen att föreläsa igen. Denna gången var det Aktivt liv som är en medlemsförening för Kalmar kommuns anställda som gav mig chansen. 29 personer kom och lyssnade på mig under 1,5 tim. Igår var det mer känslosamt för mig än sist jag föreläste. I publiken igår fanns det fler nära vänner vilket gjorde det mer känsloladdat. Jag märker också att även om jag har en plan om hur upplägget ska vara så ändras det under föreläsningens gång. Beroende på vad för känslor som kommer upp i mig och vilka frågor som ställs.
Igår under föreläsningen fick jag många fina, bra och tänkvärda frågor.
"Kan du sakna Frida för 2 år sen?"
"Känner du att du blir annorlunda bemött idag, jämfört med för tidigare?"
"Förstår du egentligen vad det är du har gjort??"
Och nej, jag förstår nog inte riktigt fullt ut vad jag har gjort. Jag håller nog fortfarande på att försöka greppa tag om det. Senast idag på jobbet satt jag med en kollega och fick upp gamla bilder på mig. Och min kollega säger: "Jag såg dig aldrig som så stor Frida!" Och i många sammanhang letar jag fortfarande efter den Frida. Som alltid va störst i alla sammanhang. Jag har svårt att se mig själv nu.
